Pollock on Prozac

Print for SAK
50 x 60 cm Ed 30 (all unique)

Interview for SAK 2017 (Swedish only)

När Erik Berglin för första gången såg en utställning med målningar av den amerikanske konstnären Jackson Pollock blev han ganska besviken. Genom åren hade Erik skaffat sig en romantiserad bild av Pollocks ikoniska måleri i otaliga konstböcker. Där, i böckernas komprimerade form, framstår verken som mycket plottrigare än originalen i museet och Erik tappade intresset för konstnärens måleri.

Erik Berglin är utbildad vid Högskolan för Fotografi och Film, numera en del av Akademin Valand, i Göteborg och har som många som arbetar med samtidskonst fått förhålla sig till Jackson Pollock (1912-1956) som den centrala konstnären inom den amerikanska abstrakta expressionismen. Istället för staffli och pensel låg duken på golvet och Pollock droppade, stänkte och hällde burkar med färg direkt på duken. Hans Namuths välkända fotografier och filmer som dokumenterat Pollocks arbete visar måleriet som handling där hela duken bearbetas från alla håll utan inbördes hierarkier. Pollocks måleri satte agendan för ett nytt förhållningssätt till vad måleri kan vara i efterkrigstidens USA och hans action painting ses också som en reaktion mot dåtidens abstrakta konst som ofta utgick från geometrin.

Erik Berglins (f 1980 i Sundsvall) konstnärliga utgångspunkt är att titta på konsthistoriska höjdpunkter eller områden som han tycker att man borde kunna omvandla till samtiden. Den senaste tiden har han intresserat sig för automatiserade processer där han exempelvis försöker utnyttja algoritmer i programvaror för att tvinga dem att skapa visuellt material. Utifrån vår tids teknologi har han återigen närmat sig action painting och andra slumpartade eller automatiserade metoder. Pollocks måleri är inte automatiskt men det sätt han många gånger målat sina verk på är gjort i ett flöde av väldigt koncentrerat och rytmiskt arbete som gjort att Eriks intresse för Pollock väckts till liv igen. Över en kopp ingefärsté i ateljén i Vasastan i Stockholm i december berättar Erik om sitt eget action photography och om sin lustfyllda konstnärliga process. Hans metod är att ta avstamp i strikta konceptuella ramverk vars logik tvingar fram tekniska missöden samtidigt som han försöker väva in humor i konsten och skapa ett visuellt explosivt bildspråk.

Berätta om verket till SAK, Pollock on Prozac?

Min process är väldigt lustfylld och experimentell och de senaste åren har jag skapat visuellt material i symbios med olika dataprogram eller algoritmer i olika program. Egentligen kommer detta från en tradition av ”glitch art”.  Glitch står för något som händer okontrollerat i programvaran. En defekt som man väljer att ta tillvara på, som också är jättestort inom musiken. Min metod är att provocera fram situationer som jag delvis har kontrollen över. Jag försöker hitta misstag i programvaran som jag kan utnyttja, det är ett väldigt tidsödande arbete även om resultatet ser väldigt spontant ut.

Erik berättar att Pollock on Prozac började som ett misstag och att det är ju misstagen som han går i gång på. För länge sedan försökte han skriva ut en bild och som var sparad på ett USB-minne. Det var en ganska stor bild som skulle ta 45 minuter att skriva ut varpå han gick för att köpa en kaffe under tiden. Tankspridd som han var drog han ur USB-minnet ur datorn och tog med det när han lämnade ateljén. När han kom tillbaks fanns ett utskrivet ark, men det blev inte som han tänkt sig utan arket bestod endast av färgrika ränder.

– Det var ju väldigt frustrerande och jag var för irriterad för att i stunden inse att det som hade hänt faktiskt var en intressant metod men jag nålade upp bilden på väggen som ett slags monument över mitt eget tillkortakommande. Efter några dagar började jag associera metoden till Pollock. Bilden var liksom antitesen till hans måleri, kopplingen fanns inte alls i estetiken utan i processens yvigheten och slump. Relationen mellan action painting och det som jag valt att kalla action photography är att det är en rörelse som producerar det visuella materialet. Genom att dra ut USB-minnet ur datorn  och således strypa tillförselns av information till skrivaren – kunde jag med enkla medel förändra bilden drastiskt.

Bilden har titeln Pollock on Prozac, hur tänkte du där?

– Mina titlar är ofta ganska sakliga och förklarande. Om man går på Prozac eller något liknande så sägs det ju att man blir helt nollställd. Utslätad ungefär. Precis som kaoset i de här bilderna blivit uträtad. Dessutom tyckte jag att Pollock on Prozac låg bra i munnen och lät roligt vilket jag tycker är viktigt! Sen finns det såklart en allvarlig sida också. Det är ingen myt att konstnärer ofta är känslosamma individer samtidigt som man behöver vara väldigt stark och envis för att förverkliga sina visioner. Pollock var ju en orolig själ vilket syns i hans målningar, men om han gått på Prozac kanske hans verk hade sett mer ut som de bilder jag gjort till SAK!

Du kallar ditt arbete för action photography med humoristiska kopplingar till Pollocks action painting, hur tänker du kring det?

– Fotografiet har gått från att vara ett destillat av ljus, från den analoga filmen där ljuset bryts via en lins på en ljuskänslig film som sen i mörkrummet också belyses med ljus på ljuskänsligt papper. Alltså hur man fångar ljuset på olika sätt. Men det digitala fotografiet funkar inte alls så. De flesta utskrifter görs i dag på bläckstråleskrivare vilket består av massor med små sprayburkar som återskapar färgomfånget från pixlarna i en digital fil. Det är knappt fotografi längre utan snarare sprayfärg på papper med extremt realistiskt resultat. Man skulle kunna säga att jag använder skrivaren för att göra måleri utifrån digitala filer. Egentligen har jag inget behov av att definiera tekniken, det är bildkonst helt enkelt. Samtidigt tycker jag att det är kul att prata om teknik eftersom det är så stor del av uttrycket. Allt jag gör är ju fotobaserat på nått sätt men det börjar luckras upp eftersom teknikerna förändras. För det mesta fotograferar jag med kortkommandon på tangentbordet. Jag använder mig extremt mycket av skärmdumpar. Trots att den tekniken inte har så mycket med en spegelreflexkamera att göra så är det väldigt roligt att det låter som en sådan när man tar en skärmdump på datorn (på Mac). För de som växer upp idag är det ljudet nog mer kopplat till att ta en skärmdump snarare än att använda en spegelreflexkamera. Det fotografi som jag håller på med nu är gjort utan kameror men det förhåller sig ändå till fotografi, dels för att jag ofta använder mig av samplade fotografier och dels för att de transformeras i program avsedda för bildredigering.

I många av Eriks arbeten återanvänder eller omformulerar han tidigare bilder, principer eller koncept. I ateljén finns ett citat av filmaren Jim Jarmusch som i sin tur citerar en annan filmare, Jean-Luc Godard. ”It’s not where you take things from, it’s where you take them to”.   Erik har gjort en fejkad Facebook-delning från Jarmusch till Erik. De känner inte varandra men Erik tycker om det överdrivet transparenta med att plocka saker från varandra över tid och att det blir tydligt visuellt.

Hur ser du på appropriering, att man tar andras material och använder för egna konstnärliga syften?

– Jag tycker att all konst är någon form av appropriering eftersom det allt  är beroende av material som någon annan har tillhandahållit oss. Allt som finns är material som kan användas, det är ingen skillnad för mig mellan betong eller en Brâncusi. Jag vurmar inte för appropriering på något speciellt sätt utan det är en självklarhet och en tydlig del av vårt kulturella landskap och vårt samtida visuella språk. Om man tänker på hur extremt mycket bilder som delas på nätet varje dag så är det ganska få av dem som är tagna av personen som lägger upp dem. Det är ett konstant flöde. Jag undrar om man kommer prata om appropriering om tjugo år, det ska bli intressant att se om det överhuvudtaget är något man reflektera över då.

Du sa att du tyckte att det är för lite humor i konsten, kan du berätta vad du menar?

– Det är som att humor är en sämre egenskap eller känsla i konsten av någon anledning. Som att det blir banalt om man gör ett humoristiskt verk. Hela livet är ju banalt! Det måste finnas en balans såklart. Om det bara är putslustigt, slapstick och skratt så kanske det inte håller så länge. Det måste finnas något mer också. Jag försöker inte göra skämt eller oneliners men många av mina favoriter från konsthistorien är ofta roliga. Det är väldigt roligt att ställa ut en pissoar till exempel!

Har Pollocks konst humor?

– Haha det är en bra fråga! Spontant skulle jag säga nej. Jag skrattar inte högt åt Pollocks konst men det är ganska roligt att tänka på att han stått och haft ångest medans han hällt ut massa färg huller om buller. Det handlar väl om vilken distans man har till sitt skapande och jag tror inte Pollock hade den distansen men vad vet jag.

Vad sa man om humor på Högskolan för Fotografi och Film när du gick där?

-Jag tycker nog att det var ganska tvetydigt. I konsthistorien berättade man om humoristiska verk på ett positivt sätt men i kritiken var det tvärtom. Jag hade visserligen Lotta Antonsson och Annika von Hausswolff som lärare och de har ju humor. Konstskolor är ganska speciella miljöer. Folk går runt och är jävligt ängsliga för att de ska göra bort sig. När man börjar där har man väldigt stort ego för att det är svårt att komma in. Men sen får man panik för ingen säger ju åt en vad man ska göra eller vad man egentligen ska lära sig. Man får i princip en massa tid. Det är en märklig situation, alla går runt och inbillar sig att man måste göra mästerverk från första början, att då göra saker som är roliga är rätt svårt.

Hur tyckte du att utbildningen var?

– Jag tyckte det var jättebra och struntade fullständigt i den där prestationsångesten. Jag var heller inte rädd för att göra dålig konst, vilket är viktigt. Om jag märkte att en lärare inte tyckte om vad jag gjorde så valde jag hen som handledare för att få största möjliga motstånd. Det är väldigt viktigt att kunna ta kritik. Tiden på skolan är relativt lik tiden efter utbildningen. Man måste ju själv genomföra sina ideer och hantera responsen, oavsett om den är positiv. Det är många som har åsikter så det gäller att kunna lita på sin inre röst, egentligen spelar det ju ingen roll vad andra tycker.

Kan du leva på din konst i dag?

– Ja, dels på försäljning men jag har också fått många stipendier, ibland måste jag brödjobb men jag försöker ägna mig åt sånt som jag tycker är roligt. Det kan vara lite skönt att göra något annat ibland för att få längta tillbaka till ateljén

Erik Berglin använder sig gärna av enkla metoder som är tillgängliga för alla när han gör sina bilder, som i verket till SAK, vem som helst kan ju dra ut ett USB-minne. Han inspireras av kommentarer som ovana konstbetraktare kan fälla inför till synes enkel konst: ”Det där hade jag ju kunnat göra” eller ”Mitt barn hade kunnat göra det där”. När Erik Berglin själv ser på konst tycker han om känslan av att något är så enkelt att han hade kunnat göra det själv, det är både positivt och kittlande. Även om han gillar att prata koncept och teknik så medger han att det första han hoppas att betraktaren ska känna inför hans verk är: ”Det där hade ju jag kunnat göra!”.

Jennie Fahlström